Dan Corneliusson: anfallaren bakom IFK Göteborgs guldmål 1982

Dan Corneliusson är anfallaren som sköt in sig i IFK Göteborgs historieböcker med smeknamnet Mr 100 Procent, en fiskarson från Hönö som blev en av de mest målfarliga svenska anfallarna i klubbens historia. Han föddes den 2 oktober 1961, gjorde sitt kanske mest ikoniska mål i UEFA-cupfinalen mot Hamburger SV 1982, och byggde därefter en proffskarriär i Tyskland, Italien och Schweiz innan han återvände till Allsvenskan med Malmö FF.

Vem är Dan Corneliusson?

Mats Dan Erling Corneliusson växte upp på Hönö i Göteborgs norra skärgård tillsammans med fem syskon, som son till en fiskare. Redan som tioåring bestämde han sig för att han skulle spela för IFK Göteborg, och innan han fyllt elva var han med i klubbens pojklag. Som ung tonåring reste han på egen hand med cykel till färjeläget på Öckerö, färja in till Göteborg och sedan spårvagn upp till Kamratgården för att träna, en resa på över två timmar varje väg, och han minns själv hur han var orolig för att de äldre spelarna i Göteborg skulle vara mycket bättre än en pojke som bara sparkat boll på Hönö.

Vid 16 års ålder flyttade Corneliusson hemifrån för gott. Han fick en egen lägenhet mellan Vågmästarplatsen och Wieselgrensplatsen på Hisingen, i närheten av lagkamraten Reine Almqvists föräldrahem, och slapp därmed den långa pendlingen. Det var i den lägenheten han bodde när han utvecklades till en av Sveriges vassaste anfallare, känd för en avslutsteknik han slipade fram genom upprepad volleyträning: han kunde sätta tio halvvolleyer av tio i träning, och skillnaden mot många andra anfallare var att han vågade avsluta direkt i stället för att först ta ner bollen.

Genombrottet och guldåren i IFK Göteborg

Den allsvenska debuten kom den 18 juli 1979, med ett avgörande mål mot Åtvidaberg i en 2–1-seger, där han lurade den blivande lagkamraten Thomas Wernerson i mål. En knäskada satte stopp för nästan hela säsongen 1980, och när IFK Göteborg samtidigt köpte in anfallaren Håkan Sandberg fick Corneliusson under en period nöja sig med bänken.

Genombrottet kom våren 1982, då 20-åringen från Hönö tog sig in i startelvan bredvid Torbjörn Nilsson i lagets avgörande matcher i UEFA-cupen. I finalens första möte gjorde Corneliusson det mål som skulle bli hans signum: en halvvolley rakt upp i nättaket efter en framspelning via Torbjörn Nilsson och Tommy Holmgren, 1–0 borta mot Hamburger SV på Volksparkstadion. Målet gav Blåvitt greppet om finalen och blev grunden till klubbens och Sveriges första titel i en internationell klubblagsturnering.

Samma år blev Corneliusson allsvensk skyttekung med tolv mål, och när IFK Göteborg sedan säkrade SM-guldet i slutspelet mot de åtta bästa lagen, efter att Torbjörn Nilsson lämnat för tyska Kaiserslautern, blev det Corneliusson som sköt guldet hem: tre mål i kvartsfinalen mot Halmstad, tre i semifinalen mot Malmö och två i finalen mot Hammarby. Året efter bidrog han till ytterligare ett SM-guld, och tillsammans med Svenska Cupen stod han vid 21 års ålder med ett UEFA-cupguld, två SM-guld och två cupguld på meritlistan, innan flytten till Tyskland väntade sommaren 1983. I de blåvita historieböckerna står Corneliusson bokförd för 107 mål på 165 matcher, och på de 86 matcher han spelade under 1982 och halva 1983 svarade han ensam för 73 av dem, ett facit som förklarar smeknamnet Mr 100 Procent.

Proffsåren i Tyskland och Italien

Corneliusson skrev på för VfB Stuttgart och gjorde tio mål redan under höstsäsongen, ytterligare två före säsongens slut, då klubben tog sitt första tyska mästerskap på drygt 30 år. Han menade själv att facit hade kunnat bli ännu bättre om lagkamraterna i Bundesliga varit lika villiga att passa som han var van vid hemifrån.

Sommaren 1984 lämnade han nyblivna mästarna för en ligamässig nedflyttning, till nykomlingen Como i Serie A, ett beslut många ifrågasatte men som Corneliusson själv beskrev som ett enkelt val: i Italien fanns då den starkaste ligan i världen, och bara två utländska spelare per lag fick plats. Han gjorde mål redan i debuten borta mot Roma och blev kvar i fem säsonger, med bästa utdelning under 1985/1986 med sju mål. Efter den säsongen var han bara en läkarkontroll från att skriva på ett tvåårskontrakt med option för Roma, där Sven-Göran Eriksson var tränare och redan väntade honom, men i sin sista match för Como, borta mot Sampdoria, blev han nersparkad av backen Moreno Mannini. Skadan gjorde att flytten uteblev och Roma värvade i stället dansken Klaus Berggren. Att aldrig få spela för Roma räknar Corneliusson själv som en av karriärens två största besvikelser. Skador i hälsena och knä förstörde totalt två av de fem italienska säsongerna, och Como åkte ner i Serie B säsongen 1988/1989. Totalt blev det 18 mål på fem säsonger i Italien, innan en sista sejour väntade hos schweiziska FC Wettingen, en klubb som något år senare gick i konkurs. Sammanlagt blev det sju år som proffs utomlands, i Tyskland, Italien och Schweiz, innan flytten hem till Allsvenskan väntade.

Tillbaka i Allsvenskan med Malmö FF

1990 ringde Malmö FF, som kämpade mot nedflyttning, och klubbdirektören Tord Grip, som känt Corneliusson sedan pojklandslaget, övertalade honom att komma hem. Debuten kom mot Hammarby den 2 september 1990, och under två och en halv säsonger i Malmö FF blev det 36 matcher och nio mål, med sista matchen mot IFK Norrköping den 11 oktober 1992. Privat var perioden tuffare: hans dåvarande fru flyttade hem till Göteborg med parets två söner ett år innan kontraktet gick ut, och Corneliusson valde till sist att flytta hem för barnens skull i stället för att förlänga i Malmö. Han kände själv att han hade mer att ge på planen och diskuterade en återkomst med dåvarande IFK-tränaren Roger Gustafsson, men trots intresset stod klubben inför en dyr övergångssumma till Malmö eftersom Bosman-domen ännu inte hade kommit, och flytten hem blev aldrig till en ny sejour i Blåvitt.

Landslagskarriären

Corneliusson debuterade i Sveriges A-landslag den 11 augusti 1982 mot Norge och gjorde sitt första mål mot Cypern i EM-kvalet samma höst. Hans främsta landslagsår blev 1983, med åtta landskamper och sex mål. Den största besvikelsen kom hösten 1985, i VM-kvalmatchen mot Tjeckoslovakien i Prag, där Corneliusson gjorde 1–0 tidigt i matchen efter en framspelning av Torbjörn Nilsson, innan Sverige ändå förlorade och missade VM-slutspelet. Han spelade under samma era som andra profiler i den svenska landslagstruppen, som Glenn Hysén och Stig Fredriksson. Sverige åkte samtidigt ur på räkning när Västtyskland oväntat föll mot Portugal i den andra kvalgruppen, vilket gjorde smällen ännu bittrare. Efter två skadedrabbade år utan landskamper gjorde han sina två sista inhopp i vänskapsmatcher mot Bulgarien och Västtyskland hösten 1990. Totalt blev det 22 A-landskamper och 12 mål för Sverige mellan 1982 och 1990.

Livet efter fotbollen

Efter Malmö-tiden spelade Corneliusson en säsong i Qviding FIF och avslutade karriären med två säsonger i Karlstad BK i mitten av 1990-talet. Övergången från firad fotbollsstjärna till civilt liv blev tuffare än han väntat sig, och han har själv berättat öppet om hur alkoholen tog överhanden under en period, vilket ledde till tre domar för rattfylleri, ett av tillfällena med en månads avtjänande på öppen anstalt. I dag beskriver han den perioden som lagd bakom sig för länge sedan.

Corneliusson bor sedan flera år i Västra Frölunda tillsammans med hustrun Jennie, som han själv säger räddade honom under de tunga åren, och har utöver sönerna Sebastian, som blev polis och flyttade till Ystad, och Alexander, bosatt i Öjersjö, även dottern Matilda från äktenskapet med Jennie. Han är i dag farfar till fyra barnbarn. Yrkesmässigt jobbade Corneliusson i fem år med en väns företag inom portar och liknande installationer, innan han blev fastighetsskötare i Göteborg, ett yrke han haft i flera år med ansvar för ett tiotal bostadsområden, de senaste åren för ett bolag som specialiserat sig på bostadsrättsföreningar. Säsongen 2012 var han huvudtränare för barndomsklubben Hönö IS i division 5. Han medverkade även i dokumentären Fotbollens sista proletärer om IFK Göteborg och i SVT-programmet Mästarnas mästare 2013, och har på senare år hittat ett nytt stort intresse i längdskidåkning.

Som välbetalt proffs i Tyskland, Italien och Schweiz vande sig familjen Corneliusson vid en annan tillvaro, med klockor och bilar, det första året i Italien köptes en stor Mercedes. I dag lever familjen på två vanliga löner i stället, och Corneliusson säger själv att han inte skulle vilja byta bort en enda sekund av vare sig fotbollsåren eller de tuffa åren som följde: han menar att de tunga åren är en del av anledningen till att han i dag, på väg mot 60, mår bättre än någonsin.

Bild: Wikimedia Commons, public domain.