Stefan Pettersson — anfallaren som vann Europa två gånger

Den 6 maj 1987, i den 38:e minuten, nickade Stefan Pettersson in en hörna från nära håll framför 50 023 åskådare på Nya Ullevi. Det var inte ett spektakulärt mål. Det var ett pragmatiskt mål — rätt läge, rätt timing, rätt nick. Dundee United försvarade inte hörnan tillräckligt aggressivt. En header, rätt nick, rätt position. Pettersson befann sig på rätt ställe.

Det var matchens enda mål. Det var nog.

Fjorton dagar senare, på Tannadice Park i Dundee, slutade matchen 1–1. IFK Göteborg var UEFA-cup-mästare för andra gången. Och Stefan Pettersson — 24 år, anfallare från Västerås — hade gjort det avgörande målet i finalen. Han utsågs till Ärkeängel det året, klubbens interna utmärkelse för säsongens bäste spelare. Det var 1987. Han hade redan gjort 20 mål under säsongen.

Fem år senare, i en annan final i en annan stad med ett annat lag, scorer han igen. Det är en av de mer ovanliga karriärberättelserna i nordisk fotboll: en spelare som scorar i UEFA-cup-finaler med två olika klubbar. Inte för att han var Europas bäste anfallare. För att han var precis rätt.

Västerås, Norrköping och vägen söderut

Stefan Bengt Pettersson är född den 22 mars 1963 i Västerås. Hans far, Bengt Pettersson, var landslagsspelare — det fanns alltså ett sammanhang för sporten i hemmet, en förståelse för vad det innebar att prioritera träning och matcher. Som ung spelade Stefan i hemstadens förening IFK Västerås, där han 1980–1981 gjorde 31 framträdanden och fyra mål.

Det var tillräckligt för att IFK Norrköping skulle uppmärksamma honom.

Norrköping var vid den tidpunkten en Allsvenskan-etablerad klubb med tradition och ambition. Pettersson anslöt 1982. Omedelbart därefter åkte laget ur Allsvenskan — en av de mer oväntade degraderingarna under den perioden. Men Pettersson stannade. Han var med och förde Norrköping tillbaka till den högsta serien. Det var en slags tidig kalibrering av det han skulle visa sig vara: en spelare som levererade när laget behövde det, inte enbart när omständigheterna var gynnsamma.

I Norrköping spelade han 46 matcher och gjorde 24 mål. Han hade precis fyllt 20 år när han fick sin första landslagskallelse, den 19 november 1983, i en vänskapsmatch mot Barbados. Sverige vann. Pettersson debuterade på A-landslaget.

Sommaren 1984 kom flytten. Mitt under pågående säsong lämnade han Norrköping för IFK Göteborg. Han var 21 år. Göteborg vann Allsvenskan det året. Hans karriär bytte riktning.

Blåvitt, Gunder Bengtsson och det andra Europa-äventyret

Vad IFK Göteborg var under mitten av 1980-talet är svårt att förstå fullt ut om man inte befann sig i den svenska fotbollsvärlden vid den tidpunkten. Sven-Göran Eriksson hade redan lämnat — han var nu i Benfica — men de strukturer han byggt fanns kvar. Gunder Bengtsson övertog ett lag som hade ett system, ett sätt att spela, en kultur. Uppgiften var att inte störa det som fungerade.

Pettersson klev in i det lagprojektet. Han var inte typen som dominerade med sin personlighet eller störde hierarkier. Han var anfallaren som arbetade. Som pressade backar. Som hittade ytor. Och som, när det gällde, satte bollen i mål.

Lagkamraterna runt honom var inte mediokra. Glenn Hysén i försvaret. Thomas Ravelli i mål. Torbjörn Nilsson i anfallet under de år de överlappade. Roland Nilsson på kanten. Glenn Strömberg i mittfältet. Johnny Ekström. Det var ett lag med kvalitet i varje position, ett lag vars kollektiva organisering alltid låg ett steg framför motståndarna i det europeiska spelet.

Vägen till 1987 års UEFA-cup-final passerade bland annat Inter i kvartsfinalen och FC Tirol Innsbruck i semifinalen, med en sammanlagd poäng som visade att detta inte var ett lag som klarade sig framåt på tur. De vann. De organiserade bort motståndet. Och Pettersson, under den säsongen, var lagets skyttekung med 20 mål.

Dundee United var ett respektabelt motstånd. Det skotska laget hade slagit ut Barcelona på vägen till finalen — en prestation som inte ska underskattas. Men den 6 maj 1987, inför över 50 000 åskådare på Nya Ullevi, var det IFK Göteborg som kontrollerade spelet. Och det var Stefan Pettersson som i den 38:e minuten befann sig på rätt ställe vid en hörna och nickade in 1–0.

Returen på Tannadice Park, fjorton dagar senare, var tightare. Lennart Nilsson satte 1–0 för Göteborg. John Clark kvitterade för Dundee United med 60 minuter spelade. Men det spelade ingen roll. IFK Göteborg vann sammanlagt 2–1 i aggregerat resultat. Allsvenskan 1987 hade de redan vunnit. Nu var de också Europa-mästare. Pettersson hade gjort målet som vann titeln.

Ajax och den andra finalen

I augusti 1988 köptes Stefan Pettersson av AFC Ajax i Amsterdam. Han var 25 år. Han hade vunnit UEFA-cupen med IFK Göteborg och representerat Sverige i ett par år. Nu väntade Eredivisie, ett av Europas mer krävande ligasystem, och ett Amsterdam-lag i omvandlingsfas.

Det tog tid att etablera sig. Hans första säsong — 30 matcher, 16 mål — var produktiv på statistiknivå, men det Ajax som väntade honom var ett lag som ännu sökte sin form. Under de kommande åren byggdes laget om, och Pettersson byggdes in i det. Eredivisie-titeln kom 1990. En ny kom 1994, hans sista säsong i Holland.

Men det minne som definierar hans Ajax-period är inte ligorna. Det är natten i Torino, den 29 april 1992.

UEFA-cup-finalen 1991/92. Torino i bortalaget, Ajax hemma. Pettersson har nu spelat fyra säsonger i Holland. Han har funnit en roll i ett lag som börjar innehålla namn som Dennis Bergkamp, Frank de Boer och Bryan Roy. Det är ett lag under uppbyggnad mot vad som med åren ska bli en av Europas bästa trupper. Och i finalens första leg, på Stadio delle Alpi i Torino, scorer han en straff till 2–1 i en match som slutar just så.

Returmatchen i Amsterdam slutar 0–0. Ajax vinner på borttregelns triumf, sammanlagt 2–2. UEFA-cupen är Ajaxs. Och Stefan Pettersson är en av de få spelare i fotbollshistorien som har scorer i UEFA-cup-finaler med två olika klubbar.

Det är ett faktum som inte låter sig förenklas. Det är inte slump. Det krävs en spelare med en viss typ av förmåga — att leverera i avgörande matcher, att vara i rätt position vid rättstillfällen, att inte låta sig stressas sönder av finalstämning och press. Pettersson var den typen av spelare. Inte den lyrikske. Den pålitlige.

Hans bästa säsong i Ajax-tröjan kom 1992–93: 24 mål på 41 matcher. Totalt över sex säsonger spelade han 204 matcher och gjorde 100 mål för den holländska klubben. Det är siffror som håller.

VM 1990 och landslagets begränsningar

Pettersson fick 31 landskamper och fyra mål för Sverige. Det är en karriär på landslaget som inte kan räknas som dominerande, men som var konsekvent. Hans landslagsdebut 1983 föregick UEFA-cup-triumfen med fyra år. Han var med i det kollektiv som bars upp av Nils Andersson-andan och sedan av det mer professionellt organiserade landslag som gick till VM 1990 i Italien.

VM 1990 slutade i besvikelse. Sverige åkte ut efter gruppspelet med tre raka 1–2-förluster mot Brasilien, Skottland och Costa Rica. Pettersson spelade alla tre matcherna. Det var inte ett turnament han ser tillbaka på med glädje. Något stämde inte med den gruppen, med hur laget förbereddes, med hur spelet satt. Han har i efterhand pekat på hur den fysiska träningsregimen stod i vägen för det spelmässiga. Det är ett omdöme som säger något om hur han förstod fotboll: det räcker inte att springa — man måste spela.

Hans sista landslagsmål kom den 7 oktober 1992, i en VM-kvalmatch mot Bulgarien. Han var 29 år. Fyra mål på 31 matcher är ett bidrag, om inte ett iögonfallande.

Det är möjligt att hans landslagskarriär var underdimensionerad relativt vad han visade upp på klubbnivå. Det är möjligt att han inte alltid fick det spelrum som hans Ajax-produktion motiverade. Det är i alla fall en av de frågor som fortfarande hänger kvar när man tittar på statistiken.

Hemkomsten och tre titlar till

Sommaren 1994, när Ajax-perioden var slut, återvände Stefan Pettersson till IFK Göteborg. Han var 31 år. Det var inte ett sentimental-narrativ om att avsluta karriären hemma — det var ett aktivt val att ta en roll i ett lag som fortfarande var kompetitivt.

Det visade sig stämma. IFK Göteborg vann Allsvenskan 1994, Allsvenskan 1995 och Allsvenskan 1996. Pettersson var med i alla tre säsongerna och bidrog till troféskörden. Han spelade 84 matcher och gjorde 28 mål under de här åren. Knäproblem, som aldrig helt försvann, begränsade honom under de sista åren, men han spelade sin sista match i november 1998, mot Öster. Sedan var det slut.

Hans samlade meritlista ser ut så här: fem allsvenska titlar, ett UEFA-cup-guld med IFK Göteborg, ett UEFA-cup-guld med Ajax, två Eredivisie-titlar och ett holländskt cupmästerskap. Scorer i två UEFA-cup-finaler med olika klubbar. 31 landskamper. Ärkeängel 1987.

Karriären efter fotbollen tog honom mot konstgräsförsäljning, evenemangsorganisation och spelagruppering — allt det som fotbollskarriärer ofta leder till när ytterfältet byts mot kontor. Men 2017 kallades han tillbaka till fotbollsrörelsens kärna: han utnämndes till landslagschef för Svenska Fotbollförbundet, en roll han innehade fram tills nyligen.

Det är en rörelse som säger något om hur han uppfattas inom svensk fotboll: som någon med trovärdighet, omdöme och djup förståelse för vad det innebär att representera en nation på planen.

Vad Pettersson egentligen var

Det är lätt att underskatta Stefan Pettersson i den berättelse om 1987 som IFK Göteborg gärna återberättar. I den berättelsen är det laget som helhet, taktiken, Gunder Bengtssons disciplin och det kollektiva projektet som vinner. Pettersson är ett namn i mängden.

Men han var inte ett namn i mängden. Han var, det säsongen, lagets skyttekung med 20 mål. Han var anfallaren som scorer det enda och avgörande målet i finalens första match. Och han var, fem år senare, anfallaren som scorer i ännu en UEFA-cup-final — den här gången i en holländsk tröja, i en annan liga, mot ett annat lag, men med samma lugna teknik.

Det gemensamma i de båda finalerna är något värt att notera. Han panikade inte. Han scorade inte på spektakulärt vis. Han befann sig på rätt ställe och satte bollen i nät. Det är en förmåga som låter enkel tills man inser hur sällan spelare besitter den i det ögonblick som faktiskt räknas.

Det finns en typ av anfallare som förstår matchens vikt och ändå agerar som om det vore vilken träningsmatch som helst. Stefan Pettersson var den typen. Det är inte den lyriska formen av hjälteskap. Men det är den hållbara.

En man från Västerås som vann Europa två gånger, spelade 100 mål för Ajax och kom hem igen. Det är en historia som är mer komplett än de flesta.