Pontus Wernbloom: viljan som ett fundament

Det finns en typ av spelare som är svårare att skriva om än andra. Inte för att karriären saknar substans — utan för att substansen består av saker som inte syns bra i statistikkolumner. Återerövringen som sätter press. Den täckning som hindrar ett farligt inlägg. Närvaron mitt på planen som skapar ordning i en match som håller på att lösas upp. Pontus Wernbloom var den typen av spelare.

Han är född den 25 juni 1986 i Kungälv — en industristad norr om Göteborg, tätt förbunden med Göteborgsregionen men med en karaktär av sitt eget slag. Kungälv och fotboll hör samman på det sättet att det är en stad med ett levande föreningsliv och lite utrymme för glamour. Man spelar för att man älskar det. Man tränar på grusplan när det regnar. Man lär sig tidigt att det är arbetet som avgör.

Han började spela i IK Kongahälla vid sju års ålder och debuterade i A-laget redan som fjortonåring. Det är ovanligt tidigt, och det berättar om en pojke som inte drog sig undan motstånd av äldre och starkare spelare — som sökte det snarare, som växte av det.

Det blåvita kollektivet tar emot honom

År 2004 kom Pontus Wernbloom till IFK Göteborgs ungdomsverksamhet. Året därpå, säsongen 2005, debuterade han i A-laget i Allsvenskan.

Han var arton år. Han var omedelbart märkbar.

Det var inte via skickligheten i den fria rörligheten på plan, utan via intensiteten. Hans debut i Allsvenskan hösten 2005 sammanföll med att han snabbt etablerades som lagets mest varnade spelare — fyra gula och ett rött kort på de matcher han spelade. Det är ett faktum som kan tolkas på mer än ett sätt. Det kan tolkas som råhet, som omognad. Det kan också tolkas som en spelare som tog sina positionsuppgifter bokstavligen och prioriterade återerövringen framför att hålla sig undan konflikter.

Vad det berättade, allra tydligast, var att det fanns vilja.

Det är ett ord som används slentrianmässigt i fotbollsjournalistik — ofta som ett sätt att beskriva en spelare man inte riktigt vet hur man ska karakterisera. Men hos Pontus Wernbloom var viljan inte en personlighetsdrag man strör på framställningen. Den var grundstrukturen. Den var det från vilket allt annat härleds. Han hatar att förlora på ett sätt som saknar gråskalor. Han tränar som om matchen är om en halvtimme. Det är inte en pose. Det är vad han är.

Stefan Rehn, som ledde IFK Göteborg under SM-guldåret 2007, hade ett lag med ett ungt genomsnitt — 23,7 år i genomsnitt — och ett angrepp lett av Marcus Berg som gjorde tjugo allsvenska mål den säsongen. Men varje guldlag behöver ett fundament i mittfältet, ett par ben att stå på, en spelare som ser till att det inte uppstår hål i strukturen när Berg är upp och trycker. Wernbloom var ett av de benen.

Den sista omgångens match mot Trelleborgs FF på Gamla Ullevi den 29 oktober 2007 avgjorde allting. IFK Göteborg vann med 2–0 och tog SM-guld. Pontus Wernbloom stod för ett av målen. Det är en detalj som inte ska vältas ihop med karriärens stora dramatiska ögonblick — men det är ändå det, ett mål i den match som vann mästerskapet, vid tjugo-ett års ålder, i blåvitt.

Det är ett av de ögonblick en spelare bär med sig hela karriären.

Från Göteborg till Alkmaar

I april 2009 signerade Pontus Wernbloom ett kontrakt med AZ Alkmaar i den holländska Eredivisie. Han lämnade IFK Göteborg efter vårens halvallsvenska och satte sig på ett flygplan mot en annan slags fotboll.

Eredivisie 2009 var fortfarande en liga med ambitioner. AZ hade vunnit den holländska ligan säsongen 2008/09 — faktiskt vunnit den, med fem poängs marginal framför Ajax — och det var inte ett litet lags liga Wernbloom kom till. Det var en liga med teknisk kultur, med en speltradition som betonade bollflöde och positionsspel.

Wernbloom anpassade sig. Det är egentligen hela berättelsen om hans tid i Alkmaar, kondenserad till ett faktum: han anpassade sig till en annan typ av fotboll utan att förlora sin grundkaraktär. Han spelade 67 matcher i Eredivisie och bidrog till Europaspelet med bland annat mål i kvalomgångarna till UEFA Europa League 2010/11. Det var inte spektakulärt. Det var arbete.

I januari 2012 såldes han till CSKA Moskva. Det var en logisk rörelse i karriären för en defensiv mittfältare vars marknadsvärde vuxit i Alkmaar — en flytt till en klubb med tyngre resurser, mer europeisk synlighet, ett steg in i ett sammanhang som var hårdare och mer kompromisslöst. Rysk Premier League är inte Eredivisie. Moskva i januari är inte Alkmaar i maj.

Vintern i Ryssland och en kväll mot Real Madrid

Den 21 februari 2012 spelade CSKA Moskva sin hemmareturnmatch i Champions Leagues åttondelsfinaler mot Real Madrid. Temperaturen i Moskva låg på minus tio grader. Luzhniki-stadion var fruset. Och Pontus Wernbloom, i sin debut för CSKA, satt i startelvan.

Det var ett av de matcher som säger vad en karriär egentligen handlar om.

Cristiano Ronaldo hade gjort 1–0 i den första halvleken. Med tre minuter kvar på tilläggstiden fick CSKA en reduktion — Aleksei Berezutski nickade in en hörna med CSKA:s reduceringsmål i den 87:e minuten, och i den 93:e — Berezutskis nick, ett inlägg, ett friläge i straffområdet — stod Pontus Wernbloom och vände in 1–1.

Matchen slutade 1–1. Real Madrid gick vidare totalt sett 5–2 på aggregat. Men att göra mål i sin debut mot Real Madrid, i Champions League, i minus tio grader i Moskva — det är ett faktum som inte behöver hjälp av adjektiv.

Den spanska sportjournalistiken reagerade med överraskning på den svenska mittfältarens namn. Märkligt nog, med tanke på att han då hade 51 allsvenska matcher, tre säsonger i Eredivisie och ett fullt landslagsregister bakom sig. Men det är det som är med spelare som Pontus Wernbloom: de uppmärksammas oftare av dem som konfronteras med dem än av dem som bevakar dem. Deras värde är svårare att se på avstånd.

Med CSKA vann han det ryska ligamästerskapet tre gånger — 2012/13, 2013/14 och 2015/16. Han spelade 167 matcher för klubben under sex säsonger. Han satte rekord i gula kort under en av säsongerna, och svarade på journalisters frågor om det med den lakonism som är karaktäristisk: han hade kontrakt på att spela matcher, inte på att vara artig med motståndaren. Det är en formulering som säger allt om hans relation till vad fotboll är och varför man spelar det.

Landslagets konstanta

Pontus Wernblooms landslagskarriär löpte parallellt med allt detta. Han spelade sin första A-landskamp för Sverige 2007 — samma år som SM-guldet med IFK Göteborg — och avslutade den vid EM 2016 i Frankrike. Han deltog också i EM 2012 i Polen och Ukraina. 51 landskamper. Två mål. Närvaro i två EM-slutspel.

Det är en landslagskarriär vars siffror är mer anspråkslösa än dess faktiska tyngd. Wernbloom gav Sverige det de inte alltid hade: en spelare som försvarade mittfältet kompromisslöst, som tog dueller som andra undvek, som verkade förstå att hans jobb var att skapa utrymme för andra snarare än att synas i det utrymmet. Det talades om honom i samband med Johan Mjällby, en av den svenska fotbollens stora defensiva mittfältare under ett decennium tidigare. Det var en jämförelse gjord med respekt.

År 2018 lämnade han CSKA Moskva och gick till PAOK Saloniki i Grekland. Tanken var att avrunda en karriär med fortsatt europafotboll i en lägre intensitetsmiljö. Det fungerade inte.

Den 17 december 2018 spelade PAOK borta mot Levadiakos. Wernbloom spelade tills han inte kunde mer — och den kvällen rupterade hans akillessena. Det är en av de skador som förändrar allt. Rehabilitering på månader. Osäkerhet om återkomsten. Frågor om vad som egentligen är kvar.

Han kämpade sig tillbaka. Det är inte en metafor — det är en beskrivning av vad han faktiskt gjorde under de arton månader som följde.

Hemkomsten

Den 21 augusti 2020 signerade Pontus Wernbloom ett kontrakt med IFK Göteborg. Han var 34 år. Han kom hem från elva år i Nederländerna, Ryssland och Grekland till det enda lag han alltid, djupt inne, hört till.

Det är en typ av berättelse som den svenska fotbollsjournalistiken älskar — och det är en berättelse som ändå är äkta. Han hade som liten pojke i Kungälv velat spela för Blåvitt. Han hade gjort det från 2005. Lämnat för ett bättre erbjudande, som spelare gör. Vunnit titlar i Ryssland. Spelat Champions League. Och kommit tillbaka.

Det som är svårt att förstå inifrån en karriär som hans är varför just hemkomsten till IFK Göteborg hade den tyngden den hade. Det handlar om mer än sentiment. Det handlar om att det finns platser där en spelares fotboll faktiskt är sig mest lik — där systemet och spelaren stämmer, där förståelsen för vad en defensiv mittfältare faktiskt gör varje match är inbyggd i klubbkulturen. I IFK Göteborg hade det alltid funnits den förståelsen. Det kollektiva arbetet. Benen i mitten.

Karriären avslutades den 14 juli 2021. Knäskadan var för tung att spela med. Han meddelade det direkt, utan dramatik: skadan var det hinder han inte kunde övervinna längre, och det var dags att sluta.

Han hade spelat 186 matcher i blåvitt och gjort 55 mål.

I ett av dem hade IFK Göteborg säkrat SM-guld.

Det finns spelare som IFK Göteborg bärs av utan att det alltid syns tydligt. Spelare vars arbete är garanten för att andra kan spela fritt — att anfallaren kan löpa in i bakrummet för att det finns en spelare bakom honom som täcker det vakuum han lämnar. Pontus Wernbloom var den spelaren, i Göteborg och i alla de sammanhang som följde. Han bar sin del av arbetet. Varje match. I den meningen är han en av de spelare som mest precist förkroppsligar vad IFK Göteborgs kollektiva fotbollsidé faktiskt kräver av den som ska genomföra den.

Inte geniet. Viljan.