Niclas Alexandersson: yttermittfältaren som aldrig slutade springa

Det finns ett mål som inte ens de som var med vet exakt hur det kom till. Saitama, den 2 juni 2002. Sverige möter England i sin öppningsmatch i VM. Sol Campbells header sätter England före med 1–0. Matchen är, länge, på väg mot en smärtsam inledning på en turnering som Sverige verkligen behövde gå bra i.

Sedan uppstår kaos framför Davids Seaman i Englands mål. En felclearning. Bollen hamnar på kanten av straffområdet. Niclas Alexandersson tar ett steg in — och skjuter med vänsterfoten, hårt, lågt och längs gräset. 1–1. Sverige är kvar i matchen. Sverige tar sig vidare från gruppen, medan Argentina inte gör det.

Alexandersson har senare beskrivit det ögonblicket som det enda han alltid bär med sig. Inte för resultatet, utan för platsen: hans första mål i sin första VM-match, mot England. Det är ett mål som kondenserar vad Niclas Alexandersson egentligen representerade — en spelare som alltid var rätt positionerad, alltid tillgänglig, alltid redo att kliva in när det krävdes.

Det är inte alltid det syns tydligast. Men det noteras. Alltid.

Halmstad, debut och den långa vägen till blåvitt

Niclas Alexandersson är född den 29 december 1971 i Halmstad. Han är uppvuxen i Vessigebro, en liten ort utanför staden, och kommer ur en fotbollsfamilj — hans far Lennart var tidigare spelare i Halmstad BK. Den sortens bakgrund kan se ut som en enkel förklaring till en karriär. Men det räcker aldrig som förklaring ensam.

Sommaren 1988 gick han till Halmstad BK från Vessigebro BK. Året därpå, i juni 1989, fick han göra sin allsvenska debut. Han var sjutton år. Det var en bortamatch mot Västra Frölunda och han hoppade in i en match som Halmstad låg under med och var med om en 4–3-seger. Sådana debuter fastnar.

Från och med 1990 var han ordinarie yttermittfältare i Halmstad. Högerbredden. Det var positionen som formade honom — en spelare med löpkapacitet, teknik och en djupvänlighet som gjorde att han ständigt sökte sig in bakom backlinjen. Under sina år i Halmstad spelade han 157 matcher och gjorde 29 mål.

1995 kom de stora erkännandena. Han utsågs till Allsvenskans bästa mittfältare. Han vann Folkets Lirare — ett pris röstat fram av fotbollspubliken, ett av de trovärdiga erkännanena. Halmstad vann Svenska Cupen det året med 3–1 mot AIK på Gamla Ullevi, och Alexandersson bidrog med ett mål. Det var den sortens vår som sammanfattar en hel period: allt hade kommit rätt.

Sedan spelade han mot Parma i Cupvinnarcupen. Halmstad vann 3–0 hemma. Parma var Parma — ett av dåtidens mest respekterade italienska lag. Resultatet spreds snabbt ut i Europa. Det spreds till Glasgow och en viss skotsk tränare som noterade den svenske ytterns prestationer.

Den tränaren hette Walter Smith. Han var manager för Rangers. Och han glömde inte det han sett.

IFK Göteborg: Allsvenskan 1996 och Champions League

Niclas Alexandersson gick till IFK Göteborg inför säsongen 1996. Det var ett steg upp i ett lag som just befann sig i en övergångsfas. De stora UEFA-cuptriumferna 1982 och 1987 låg i historien. Laget byggdes om, föryngrades, försökte hitta en ny version av sig självt.

Han passade in i det projektet med en nästan omedelbar precision. 1996 vann IFK Göteborg Allsvenskan — SM-guld, det första sedan 1990. Alexandersson spelade 52 matcher under sina år i klubben och bidrog med 13 mål. Det är en produktiv siffra för en ytterspelare vars primära bidrag alltid var att skapa snarare än att avgöra.

Samma år spelade IFK Göteborg i UEFA Champions League. Det är ett faktum som idag kan tyckas svindlande — ett allsvenskt lag direkt i gruppspe let i Europas förnämsta lagturnering. De spelade mot Juventus, Rangers och Feyenoord. Det var en turnering som formade spelarna lika mycket som den utsatte dem. Att möta de bästa på den scenen, att mäta sig och inse att man hör hemma, är en del av vad det innebär att vara en klassens spelare snarare än en ordinär en.

Det var under den Champions League-kampanjen som Walter Smith vid Ibrox fick sin andra bekräftelse på vad Alexandersson var värd. Han hade sett honom mot Parma. Nu fick han se honom mot Rangers i det skarpa läget.

I augusti 1997, i Champions League-kval, mötte IFK Göteborg Rangers igen — nu på Ibrox inför 45 585 åskådare. Göteborg spelade 1–1 borta. Det var nog.

Kort därefter betalade Sheffield Wednesday 750 000 pund för Niclas Alexandersson. Det var inte Walter Smith som köpte honom. Det var Ron Atkinson. Men den kedja av observationer som inlett med Halmstads 3–0 mot Parma hade slutligen konverterat till ett kontrakt.

England: Sheffield Wednesday, Everton och West Ham

Ron Atkinson var inte en ordinär fotbollstränare. Han var karismatisk på ett specifikt engelsk sätt — pratglad, direkt, en man som kände till alla svenska spelare och inte tvekade att berätta det. När Alexandersson anlände till Sheffield fick han sätta sig bredvid Atkinson på lagbussen mot Leicester och lyssna på en monolog om Allsvenskan. Det var ett välkomnande av ett slag han inte förväntat sig.

I omklädningsrummet väntade Paolo Di Canio och Benito Carbone. Det var, med Alexanderssons egna ord, aldrig tråkigt.

Sju matcher in i säsongen skadade han korsbandet. Atkinson fick sparken. Nytt tränarteam, ny start. Danny Wilson tog över och återgav Alexandersson hans form och hans plats. Under säsongen 1999–2000 — när Sheffield Wednesday åkte ur Premier League och befann sig i fritt fall som ett lag — var Niclas Alexandersson en av de få ljuspunkterna. Han scorade fem ligamål, bland annat mot Liverpool på Anfield och ett avgörande mål mot Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Det var den sortens prestationer man minns från ett lag som inte lyckas rädda sig.

Supportrarna röstade fram honom till Player of the Year. Det var en omklädningsrumssanning: när ett lag rasar är det de spelare som aldrig slutar försöka som laget samlas kring.

Walter Smith väntade på sin chans. Han fick den sommaren 2000. Everton betalade 2,2 miljoner pund — ett övergångspris som speglade vad Alexandersson hade visat sig vara i Premier League, och vad ett engelskt topplag var villigt att investera i en 28-årig svensk ytter med 44 landslagsmatcher i bagaget.

Evertons säsong 2000–01 var blandad. Alexandersson debuterade mot Derby County den 26 augusti 2000 och bidrog med två mål i 17 ligamatcher under ett svajigt första år. Det var inte det genombrottssäsongen Smith hade hoppats på, men det var en etablering — en bekräftelse på att han kunde hålla Premier League-nivå i en storstadsklubb. Smith fick sparken under Alexanderssons andra säsong och ersattes av David Moyes. Under Moyes minskade hans speluttag successivt.

2003 gick han på lån till West Ham United. Det var inte den ideala avslutningen på ett Englandskapitel, men det var inte heller slutet. Åtta matcher. En tyst, metodisk period som avslutade fyra år av Premier League-fotboll.

I februari 2004 var han tillbaka i Göteborg.

Hemkomsten: SM-guld, kapten och ett sista kapitel i blåvitt

Det finns hemkomster och det finns hemkomster. Niclas Alexanderssons återkomst till IFK Göteborg 2004 var inte triumfatorisk. Han var 32 år. Han hade lämnat ett Everton där han tappat sin plats. Sverige hade missat honom till EM 2004 — Lars Lagerbäck hade gjort sin bedömning, och sedan ångrat sig, och bjudit in honom direkt efter turneringen.

Vad som följde är ett av de mer anmärkningsvärda slutkapitlen i en professionell fotbollskarriär. Alexandersson spenderade fem säsonger till i IFK Göteborg, från 2004 till 2008 med ett sista återhopp 2009. Han spelade 119 matcher och gjorde 18 mål under denna andra period. Han var kapten.

2007 vann IFK Göteborg SM-guld — det första sedan 1996, det år han lämnade för Sheffield. Det var en avslutning på mer än ett skeende. Laget vann titeln i en match mot Trelleborg på Nya Ullevi inför mer än 40 000 åskådare. Niclas Alexandersson, 35 år, kapten, lyfte pokalen. Det är den enda titeln han nämner med en annan tonfall — inte ett ropar men en stillare tyngd i rösten.

“Det kan fortfarande gräma mig”, har han sagt i en intervju om ett eller annat i sin karriär. Men SM-guldet 2007 grämer ingenting. Det var rätt tid. Det var rätt lag. Det var blåvitt.

2008 avslutade han sin aktiva karriär — officiellt. Men i 2017 dök han upp som avbytare i en Division 3-match för Västra Frölunda mot Kungsbacka. Resultatet slutade 6–0. Han gick in i den 78:e minuten och spelade sida vid sida med sin son Noah. Det är ett ögonblick som inte behöver förklaras i termer av karriärbetydelse. Det är bara ett faderskt beslut som råkar ha fotboll som ram.

Noah Alexandersson gick sedan till IFK Göteborgs ungdomsakademi 2017. Ytterligare en generation i blåvitt.

Landslaget, 109 kamper och en karriär i perspektiv

Det finns spelare som spelar 109 landskamper och lämnar ett diskret fotavtryck. Det finns spelare som spelar färre och definierar en era. Niclas Alexandersson hör till dem som gjorde båda.

Han debuterade för Sverige 1993. Som landslagsspelare var han en av de mest konsekvent tillgängliga Sverige haft under den perioden — inga långa avbräck, inga dramatiska dispyter med förbundskaptener, bara matcher. Hans sista match i landslaget var EM 2008 i Österrike och Schweiz — dagen efter Sveriges turneringsslut meddelade han och Marcus Allbäck att de drog sig tillbaka. Femton år i landslagsdräkten. Fyra slutturneringar: EM 2000, VM 2002, VM 2006 och EM 2008. Sju mål.

Det målet i Saitama mot England är det som lever kvar i det kollektiva minnet. Det är det som klipps fram i arkivmaterial, det som nämns i sammanfattningar. Men det finns andra. Det finns de matcher han spelade under VM 2006 i Tyskland som en 34-årig veteran i ett lag som knappt hade förväntat sig att nå dit. Det finns EM 2000 i Belgien och Nederländerna, en turnering där Sverige åkte ut i kvartsfinal mot Turkiet.

Det som löper genom alla dessa matcher är en sak: Niclas Alexandersson var alltid där. Inga långa skadeperioder. Inga extravaganser. En yttermittfältare som sprungit högerlinjen sedan 1989, som fortfarande sprang den 2008.

Sverige har haft fler omtalade spelare under dessa femton år. Zlatan Ibrahimovic påbörjade sin landslagskarriär 2001. Freddie Ljungberg var Arsenals motor vid samma tid. Men för vart och ett av dem behövdes spelare i periferin — spelare som säkrade högerlinjen, som vann dueller utan hjälp, som inte frågade om beröm utan levererade oavsett.

Det är en roll som aldrig hamnar i rubriker.

Den bör ändå nämnas.

Efter fotbollen: Änglagårdsskolan och framtidens spelare

Niclas Alexandersson hängde upp skorna 2009. IFK Göteborg hade i samband med hans sista kontrakt åtagit sig att hjälpa honom med en civil sysselsättning när karriären tog slut. Det resulterade i en tjänst vid Änglagårdsskolan i Göteborg — en grundskola som IFK Göteborg är medgrundare av, med fotboll inbakat i undervisningen tre gånger per vecka för samtliga elever.

Han arbetar fortfarande där, sexton år senare.

Änglagårdsskolan är, i sin konstruktion, ett sätt att omsätta exakt den idé som Niclas Alexandersson levde under sin karriär. Fotboll som ett kollektivt projekt. Teknik och disciplin som verktyg, inte mål i sig. En förståelse för att elever — och spelare — behöver kombinera kognitiv och fysisk utveckling, inte välja mellan dem.

Han tränar elever mellan 12 och 16 år, pojkar och flickor, från ungefär 60 olika klubbar. Skolan tar emot barn från mer än tio kommuner.

Det är inte en storlek som syns i matchprotokoll. Men det är en typ av fotbollsgärning som varar längre än de flesta.