Gamla Ullevi: hjärtat slår fortfarande

Det första man hör är inte sången. Det är väntan.

En kvart innan avspark står Norra Ståplats redan full. Människor i blåvita halsdukar har kommit hit från Hisingen, från Mölndal, från Lerum och från Burgsvik. Många av dem har gjort den här resan i tjugo, trettio år. Några har gjort den i mer. Och alla har de tagit sin plats utan att stanna upp för att tänka — kroppen vet redan vägen.

På Gamla Ullevi finns det inga ordnade köer till läktaren. Det finns en ström. Den rör sig långsamt men oavbrutet uppåt mellan trapporna, ut genom ingångarna och ner mot ståplatsen. När den når sin plats stannar den, men bara för en sekund. Sedan börjar den röra sig i takt med någonting annat.

Arenan som höll namnet

När den nuvarande arenan invigdes i april 2009 hade Göteborg precis rivit en byggnad som var äldre än flera av stadens kyrkor. Den ursprungliga Gamla Ullevi från 1916 hade slutet av sitt liv — bristfälligt underhåll, strukturella problem, en otidsenlig planlösning. Beslutet att riva var nödvändigt men det skar djupt. För en hel generation göteborgare var det hemmaplanen som försvann.

Men något hände i namnvalet. När man valde att kalla den nya arenan för Gamla Ullevi, mot all logik — för hur kan något vara gammalt och nytt samtidigt — gjorde man ett medvetet val. Man valde kontinuiteten. Man valde att signalera till generationen som vuxit upp på den gamla arenan att också den nya skulle vara deras arena. En arena byggd av betong men med själen från träbänkarna.

Det är ett val som har visat sig vara klokt. Sjutton år senare är Gamla Ullevi inte längre en ny arena. Den har själv blivit historia. På Norra Stå finns supportrar som varit med från första matchen — och deras barn, som inte minns något annat.

Det som inte syns i kameran

Det som TV-kamerorna sällan fångar är hur en hemmamatch börjar lång innan första passning. Den börjar med att Änglarna utför sina förberedelser: flaggorna ska placeras, banderoller ska hängas, ledare ska gå igenom koreografin med kapoerna. På utsidan blir Olof Palmes plats långsamt en samlingsplats.

För den som inte vuxit upp med fotbollens supporterkultur ser det kanske ut som en grupp människor som vandrar runt utan riktning. För den som vuxit upp i den är det det motsatta — det är ett välövat ritualmönster. Vem som står var. Vem som sjunger först. När man tar av sig halsduken och håller upp den i höger hand under nationalsången. Detta är inte slumpmässigt.

Det är därför rörelsen från läktarna ut mot Olof Palmes plats efter en seger ser ut som den gör. Den följer ett mönster. Den följer kroppen. Den följer en kollektiv minneskunskap.

En klubb är aldrig bara en klubb

I avhandlingar och böcker om svensk supporterkultur talar man ofta om kommodifieringen av fotbollen — hur klubbar har gått från medlemsföreningar till varumärken, från lokalsamhällen till underhållningsbolag. För många svenska klubbar har den utvecklingen varit nästan total. Men i Göteborg har den stannat upp någonstans.

IFK Göteborg är fortfarande en idrottsförening på papperet — och delvis också i praktiken. Klubben ägs av sina medlemmar enligt en föreningsmodell som i Sverige är obligatorisk men som annars är ovanlig i Europa. Bortom ekonomiska strukturer finns dock någonting svårare att precisera — en kultur som vägrar låta sig industrialiseras helt.

Det syns i hur Norra Stå organiserar sig: inte som kunder utan som medborgare. Det syns i hur klacken bär sina ramsor: inte som marknadsföring utan som tradition. Och det syns i hur arenan, sjutton år efter sin invigning, fortfarande heter Gamla Ullevi — för att en klubb är aldrig bara en klubb.

Hjärtat slår fortfarande. Det har bara fått en ny kropp.