Blåvitt Blåvitt
Spelarporträtt

Änglarnas arv: tränarna som formade Blåvitt

Från Sven-Göran Eriksson till Glenn Hysén som tränare — porträtt av de ledare som format IFK Göteborgs idé om fotboll.

Henrik Lindberg
Henrik Lindberg
Tränare på sidlinjen vid svensk fotbollsmatch, dokumentärt foto

Det finns ett ögonblick i april 1982 som varje IFK-supporter över en viss ålder kan beskriva som om hen var där. Många av dem var det inte — men det spelar ingen roll. Den kollektiva minnesbilden har blivit en del av klubbens identitet. Det är finalen mot Hamburger SV på Volksparkstadion. Blåvitt vinner UEFA-cupen för första gången.

Bakom det ögonblicket finns en tränare. Och bakom honom finns en lång rad föregångare, samtidare och efterträdare som tillsammans har format någonting unikt: en svensk klubbs trä­nartradition.

Sven-Göran Eriksson, mannen som vågade tro

År 1979 tillträdde en relativt okänd ung tränare som huvudansvarig för IFK Göteborg. Sven-Göran Eriksson hade tidigare lett Degerfors med försiktig framgång. På Gamla Ullevi blev han mannen som omformulerade vad klubben kunde vara.

Erikssons fotbollsfilosofi byggde på två saker. Den första var kollektivt arbete. I en tid när europeisk fotboll fortfarande prioriterade individuella stjärnor argumenterade Eriksson för en spelmodell där elva spelare presterade i samklang. Det var arbete, positionsskicklighet och taktisk disciplin som skulle vinna matcher — inte ensamma genier.

Den andra var konditionsträning. Eriksson lät laget springa. Mycket, metodiskt, och systematiskt. Spelarna minns det fortfarande. En lagkapten har berättat att det första halvåret under Eriksson var det hårdaste han någonsin tränat — och han hade då redan spelat på landslagsnivå.

Resultatet kom 1981/82. Klubben tog sig genom de tidiga UEFA-cuprundorna mot motstånd som vid den tiden ansåg sig vara säkra på sin sak — en svensk klubb skulle inte vara ett verkligt hot. Men det visade sig vara det. Mot Hamburger SV i finalen vann Blåvitt med 1–0 hemma och 3–0 borta. 3–0 borta. Det var ett resultat som inte ens den mest optimistiska göteborgaren hade vågat fantisera om.

Efter säsongen lämnade Eriksson för Benfica. Han blev senare svensk förbundskapten och engelsk dito. Men det var i Göteborg han först visade att fotboll kunde bedrivas som ett kollektivt, intellektuellt projekt.

Gunder Bengtsson och det andra Europa-äventyret

Femtenår senare upprepade klubben bedriften. Säsongen 1986/87 vann Blåvitt UEFA-cupen igen, denna gång under Gunder Bengtssons ledning. Finalen spelades mot Dundee United och avgjordes på sammanlagt 2–1.

Bengtsson var en annan typ av tränare än Eriksson. Mindre teoretisk, mer pragmatisk. Han trodde på det laget han hade och förändrade få strukturer. Den 1987 års trupp innehöll en grupp spelare som vuxit upp i klubben tillsammans — Glenn Hysén, Lennart Nilsson, Stig Fredriksson — och Bengtssons jobb var i hög grad att hålla ihop det som redan fungerade. Att inte fixa det som inte var trasigt.

Hans tystare ledarstil har ibland gjort att hans betydelse underskattats. Men inom klubben är det få som är osäkra på vad Gunder Bengtsson betydde. Han var stabiliteten. Han var den vuxna i rummet.

Linjen som bryter — och linjen som bär

Efter 1980-talets guldera har IFK Göteborg haft ett antal tränare som formats av — och själva format om — klubbens fotbollsidé. Roger Gustafsson under 1990-talet, Stefan Rehn, Mikael Stahre, Magnus Pehrsson. Var och en har lagt sin period till klubbens berättelse. Var och en har försökt balansera klubbens kollektiva tradition med moderniseringskraven från en ny fotbollsindustri.

Vad som löper genom alla deras perioder är något som är svårt att formulera, men som klubbens supportrar känner igen direkt: idén om Blåvitt som ett kollektivt arbete. Inga ensamma stjärnor. Inget ego-fotboll. Hellre tre spelare som löper för sina lagkamrater än en spelare som dribblar för sig själv.

Det är en idé som Eriksson formulerade — eller åtminstone hjälpte formulera — när han kom till klubben 1979. Det är en idé som generationer av tränare har förvaltat sedan dess. Och det är den idé som gör att en supporter idag, fyrtiofem år senare, kan se en defensiv återerövring och tänka: Det där är blåvitt fotboll.

Vissa arv lever vidare. Det här är ett av dem.

Vanliga frågor

När vann IFK Göteborg UEFA-cupen?
Klubben vann UEFA-cupen två gånger: säsongen 1981/82 och säsongen 1986/87. Det är fortfarande de enda gångerna en svensk klubbordning vunnit en europeisk klubbtitel.
Vem var tränare under UEFA-cup-säsongerna?
Sven-Göran Eriksson var huvudtränare under den första segern 1982. Gunder Bengtsson tog över laget och ledde det till den andra segern 1987.
Hur stor var laget då jämfört med idag?
Truppen 1981/82 hade i hög grad lokala spelare från Göteborgsregionen, med begränsad professionell ersättning enligt nordeuropeiska mått från den tiden. Många i truppen hade andra yrken vid sidan av fotbollen — något som ändrades snabbt efter UEFA-cup-segern och den efterföljande utflytten av flera spelare till europeiska klubbar.